Får jag lov – att lyfta de kvinnor i den grupp som arbetade för att göra en kunskapsdag om våld i nära relationer. För om inte dessa målmedvetna kvinnor hade varit så initiativrika och företagsamma så vore det ingen dag om våldet. Om man ska arrangera något som ska bli bra måste det till energi. Det behövs klippska hjärnor som ringer, mejlar och fixar.
- Helt plötsligt så stod hela konsert- och teaterlokalen på Culturum i Nyköping till förfogande
- Kunskapsdagen var öppen för allmänheten
- Intressanta artiklar i tidningen dagarna före kunskapsdagen.
- Duktiga skådespelare som dramatiserade ett fall
- De mest spännande paneldeltagarna
- Driftiga kvinnor som bakat, bryggt kaffe och sålde i pausen – och informerade om Zonta
- Reklamblad i snygg layout
- En fantastisk kvinnoorganisation (Mira)som behövde stöttning
- En bra publik till ära för dagen
Kunskapsdagen VÅLD I NÄRA RELATIONER kunde börja! Kunskapsdagens syfte var att lyfta frågan om våld i nära relationer och att få och ge mer information.
Dagen var till för alla men kanske mest för de som arbetar eller kommer i kontakt med ämnet i sitt arbete eller för den som har en nära anhörig eller vän som är drabbad.
Sist men inte minst för de som utsätts för detta våld.
För att skapa en rätt känsla för publiken så inleddes dagen med en kort dramatisering.
Den handlade om en kvinna som för första gången vågade ta kontakt med en hjälp-organisation efter att ha blivit misshandlad av sina barns far. Om rädslan vad som skulle hända när allt började rulla på de rättsliga motorvägarna. Om hur det skulle gå för barnen och hur deras vardag skulle se ut. Om skräcken för att mannen skulle få tag i dem.
När inledningen var över så presenterades panelen som fanns där för att vi alla och framför allt publiken skulle få veta så mycket som möjligt. I panelen satt representanter för kvinnojouren Mira, åklagare, lagman, läkare, socionom/kurator, polis, psykologer och andra intressanta människor. De berättade om hur de arbetade och hur frågan löpte i olika instanser.
När de var klara började frågorna från publiken försiktigt komma fram. Lite blygt till en början men sedan trodde jag inte att vi skulle få gå hem, för det fanns så många frågor och funderingar kring ämnet.
Efter pausen fick vi se en film från kvinnojouren Mira som visade hur barnen känner när en förälder slår den andra. Inom oss väckte det känslor som gjorde att frågeställningarna gick lite från hur en kvinna har det till hur vi kan hjälpa barnen.
De två skådespelarna som inledde dagen avslutade också med att visa hur det gick för kvinnan som hade kommit för första gången och vågat prata om vad hon varit med om. Det var en glad och stark kvinna som såg livets glöd igen.
Slutligen kom vi nog alla fram till att vi måste våga se och våga prata om våldet i familjer, våga reagera!
Caroline Dewoon Thorén